Att stå på egna ben

Igår hade A sin dagiskompis M på besök. Jag hämtade dem bägge på dagiset klockan två och lyckades valla hem den lilla flocken. Det var första gången som A tagit hem en kompis på det här sättet (dvs utan att kompisen har någon förälder med sig). Och det var nog första gången för M också (utan medföljande förälder). M har nyss fyllt 3 år och är "stor kille" nu, enligt honom själv.

De två pojkarna var mycket glada och upplivade och hade pratat om den kommande händelsen under hela dagen på dagis. Och det blev väldigt lyckat! Först ville de leka inne med A:s alla leksaker - och jag lät dem vara inne trots det vackra vädret. Jag ville inte lägga mig i, jag ville att de skulle få leka och vara barn. Sen bjöd jag dem på fika och då fick de sitta vid A:s lilla barnmöbel ute i skuggan av äppelträdet. Och A fick glädje av sin lilla barnservis som han nyss fått i present. Så där satt de två pojkarna och kände sig stora - och de hade det väldigt bra tillsammans.

Lilla a var däremot inte lika förtjust. Han var mycket avundsjuk och kanske lite svartsjuk också. I rena frustrationen tog han plötsligt ett utvecklingssprång - och ställde sig upp på egna ben med egen kraft. Och sedan dess har han fortsatt med det. Från och med nu kan han ställa sig upp (genom att ta stöd med sina händer). Som belöning för väl utfört dressyrtrick fick han en stor bananbit - och blev rätt så nöjd.

/Calle