Riddar Rohan och Puttis

Vad säger man? Är det inte helt underbart????

Krabbfiske - så roar man sig på västkusten

Ett av de verkliga nöjena under vår vecka i Bohuslän var att gå ner till viken och fiska krabbor. Det var roligt och spännande. Bara Största A hade fiskat krabbor förut (när hon var liten). Vi övriga tre var fullständiga noviser. Att fiska krabbor visade sig dock vara lätt.

Här ser ni hur glada vi var när vi fiskade krabbor. Ni ser också fiskeredskapet: ett snöre med en klädnypa på. Först plockar man en blåmussla (sådana finns det gott om). Sen knäcker man upp musslan en aning och klämmer fast den i klädnypan. När man firar ner klädnypan och musslan i vattnet så kommer strax en krabba framkrypande och kniper fast i musslan med sina klor. Då drar man upp snöret med klädnypan - och krabban som fortfarande envist håller fast vid musslan. Voila!

Det var spännande med krabbfisket och Stora A hade byggt ett eget krabbfiskespö av en gul pinne (som hörde till ett sådant där ringkastningspel). Men när det väl kom till kritan så var krabborna nog lite läskiga, så krabbfiskaren höll sig helst på lite avstånd. Mamma och pappa fick dra upp ett gäng krabbor istället.

Här ligger tre krabbor i hinken. Som ni ser varierar storleken en hel del. Men alla tre var ganska små jämfört med vad man kan se i skaldjursdisken. Hur som helst, vi skulle inte äta krabborna. Vi skulle ha dem till krabb-race! Så när vi fångat tillräckligt många välte vi hinken upp och ner på stranden en bit från vattnet. Vi slog vad om vilken krabba som skulle hinna först ner i vattnet. Det var roligt varenda gång. Ja, så roar man sig gott på västkusten!

Vackert och lugnt på västkusten

Vi hyrde en stuga på västkusten en vecka (Lysekil). Det var jättehärligt. Bohuslän visade sig vara väldigt vackert - framförallt bidrog klipporna och bergen till ett häftigt och mycket vackert landskap.

Vi hade det lugnt och skönt (det kändes verkligen som semester) och vi gjorde utflykter i närområdet - eller latade oss helt enkelt på vår "egen" trevliga gård.

Det bästa enligt Storebror A var nog att stugan hade ett särskilt Lego-rum, där han fick ha alla sina legobitar ifred. Ingen klåfingrig lillebror som kunde komma och förstöra. (Och så slapp vi vuxna plocka legobitar i resten av stugan.... inte så många i alla fall.) Storebror A hade tagit med sig mycket Lego. Det särskilda rummet fick bli "Lego-museum" och det utvecklades rutiner för hur museet öppnades på morgonen och stängdes på kvällen.

Här är vackra gården vi bodde på. Vi bodde i det vita huset, som för övrigt nog kallades just... "Vita huset". Röda ladan användes knappast längre (gården är inte "aktiv"). Men det trevliga värdparet huserar i det mörka huset. De hjälpte oss med både det ena och det andra, till exempel att få tag på en potta. Det var lättare sagt än gjort. Vi kikade i flera affärer, men ingen hade någon potta. Som tur var kunde våra hjälpsamma värdar ringa runt i nejden och lokalisera en potta i granngården. Den fick vi låna (till stora A).

En skoj poäng med pottletarhistorien är att värdparet hade egna gäster som skulle övernatta hos dem. En av gästerna uppfattade att det letades efter en potta, varpå hon försiktigt uttalade "ja, jag har ju egentligen pottfobi, men det ska nog gå bra..." Hon trodde att pottan var till henne! He he.... tokigt.

Mer om veckan i Lysekil kommer senare, det är jag ganska säker på.
:-)

Mästerfiskaren

Vi har haft besök av Moster Grodan och jättelånga A som bor i Italien. Moster Grodan och jättelånga A är mycket duktiga och passionerade fiskare och självklart tog de med sig stora A ner till bryggan. Den dagen var det stora A som var mästerfiskaren!

I övrigt så hade vi två toppendagar med våra besökare.

:-)

Vi tar oss framåt - cyklar och går!

Den här veckan har bjudit på två stora genombrott på fortskaffningsfronten. Lillebror a har lärt sig att gå - och den här veckan har han fått upp farten och distanserna. Han började försiktigt med några steg och idag klarar han även kortare rusningar. Lillebror a kan gå från ett rum till nästa (om förutsättningarna och självförtroendet är det bästa). Jättekul tycker vi - och Lilla a är stormförtjust han också. Hela ansiktet spricker upp i ett väldigt lyckligt och stolt leende!

Storebror A är verkligen inte sämre han - den här veckan har han lärt sig att cykla - och det har gått så bra att vi nästan är mållösa. I förrgår övade vi för första gången här hemma (och vi snackar alltså om att cykla utan stödhjul). Efter några korta försök på gräsmattan (när jag höll i pakethållaren) gav vi oss ut på vägen. Och redan den andra turen kunde A cykla helt själv, ända från raden med brevlådor till vår egen carport. Och han kunde stanna kontrollerat. Eftersom han inte hade klarat själva startandet av cykeln på egen hand så gav vi oss ut idag igen. Och efter bara några få försök (med mitt stöd) så kunde han sätta iväg helt för egen maskin - och cykla iväg, och stanna kontrollerat. Ja, vi är förbluffade. Han har inte ramlat en enda gång (hittills). Kunde han redan cykla?

Ja, är svaret. Tack vare att stödhjulen har suttit så högt ovan marken, så har Storebror A lärt sig att hålla balansen - och han visade mig redan tidigt i somras att han kunde cykla rakt fram utan att stödhjulen tog i marken, dvs han kunde cykla utan stöd. Det blir ett tips till er alla: stödhjulen ska sitta högt - det ska vara vingligt!

Dagen jag nästan blev uppäten av en gepard

Det är många som tycker att jag är väldigt söt. Mamma och pappa säger till exempel att jag är så söt att de vill äta upp mig. Och häromdagen då vi var på Eskilstuna zoo så fanns det två geparder som faktiskt VILLE äta upp mig.
Så här var det:
Jag hade suttit i vagnen alldeles för länge och krävde därför att få lite frihet på marken. Mamma spanade in några flodhästar längre bort och pappa och jag spanade in geparderna. Dom var inte så värst roliga. Låg och sov i skuggan. Jag kröp runt på marken och tittade på stenar och folk som gick förbi.
Geparderna fick visst syn på mig och lyfte lite på huvudet och spanade in mig. Sedan fortsatte dom att låtsassova.
PANG! Plötsligt smällde de två geparderna in i stängslet. Och så stod dom där och såg lite dumma och fåniga ut en stund. Sedan gick dom bort en bit men släppte mig inte med blicken. Det såg ut som dom tänkte: Du är vår...

Det här är min pappa. Han låtsas att han är en häst. Honom ville ingen äta upp.

Så vansinnigt söt...

Det spelar ingen roll hur gnällig han har varit under dagen. När han somnat så glömmer man allt och hjärtat svämmar över av all gullighet. Sötast i världen!